När solen stiger över Gazas sargade horisont står staden kvar, orubblig i sin anda trots den obevekliga tyngden av utländska påtryckningar. USA:s president Donald Trump, känd för sin transaktionella syn på världspolitiken, har återigen riktat sitt fokus mot Gaza. Han ramar in dess framtid med språk som påminner om fastighetsaffärer och ekonomiska incitament. Men för Gazas folk är Trumps så kallade vision inte ett förslag – det är en förolämpning.

“Vi är inte en affärsuppgörelse. Vi är inte en investeringsmöjlighet,” säger Hussam Lolo, 33, med en stadig röst trots tyngden av förlust. “Trump ser på Gaza som en egendom att lägga beslag på, men han äger inte detta land. Endast Gazas eget folk kan återuppbygga det som har förstörts.”

Lolos frustration speglar en djupare, kollektiv vrede bland palestinierna i Gaza. I generationer har deras land bombats, deras hem rivits och deras liv störts. Ändå står de fast i sin vägran att låta sig köpas, fördrivas eller utplånas.

“Världen måste förstå,” fortsätter han, “vi letar inte efter en ny plats att kalla hem. Vi har redan ett hem. Gaza är vårt hem, och vi kommer aldrig att överge det.”

Falska löften

Trumps förslag, förklätt i löften om återuppbyggnad och välstånd, antyder att Gazas folk borde lämna sitt land, där deras lidande cyniskt paketeras som en anledning till fördrivning. Men Gazas folk ser igenom fasaden. Erbjudandet, insvept i diplomatiska artigheter, hedrar varken deras värdighet eller historia – det fortsätter berättelsen om utplåning som Gazas folk har kämpat emot i generationer.

“Vi vill inte ha villkorade amerikanska pengar,” säger Lolo. “Det finns miljoner i den arabiska och islamiska världen som älskar Palestina, som skulle stödja oss utan att kräva att vi lämnar. Vi behöver inte fördrivas från vårt land för att få hjälp. Detta är vår rätt, inte en tjänst.”

Noor Zaqout, 43, ifrågasätter också premissen om tvångsmigration under förevändning av ett bättre liv. Hon har levt genom krigets kaos, sett sitt hemlands förstörelse, och ändå är hennes identitet djupt rotad i Gazas landskap.

“Det är skillnad mellan att välja att resa och att tvingas bort. Trumps plan handlar inte om att förbättra våra liv, det handlar om att ta bort oss,” säger hon.

“Det handlar inte om att hitta en bättre framtid. Det handlar om att ta ifrån oss vår rätt att stanna där vi hör hemma. Det handlar inte om att skapa fred; det handlar om att tvinga oss att kapitulera.”

För Zaqout är frågan djupt personlig. Hennes familj, som en gång var stolta invånare i Gaza, har sett förödelsen på nära håll, och deras band till detta land är starkt. Det är ett band som inte kan brytas av utländska löften om bättre möjligheter.

“Mina släktingar som lämnade före kriget önskar nu att de kunde komma tillbaka, även till ett förstört Gaza,” säger hon, med ögon fyllda av en blandning av smärta och trots. “Detta är vårt hem, vår identitet. Hur kan ni förvänta er att vi ska överge våra minnen, våra gator, våra liv?”

Trumps narrativ målar upp Gaza som obeboeligt och rättfärdigar fördrivning under förevändning av humanitär omsorg. Men denna inramning är både cynisk och falsk.

“Beordrade Trump evakuering av Los Angeles när skogsbränder härjade där?” frågar Zaqout. “Föreslog han att dess invånare skulle lämna för alltid? Självklart inte. Detta handlar inte om levnadsvillkoren här. Det handlar om politik, om att försöka få oss att försvinna. Gaza är inte obeboeligt. Gaza är en plats där människor lever, älskar, kämpar och dör för det de tror på. Det är vårt hem, och vi kommer inte att lämna.”

Generationer av motstånd

Ayat Al-Ghossain, 27, spårar sina rötter genom decennier av palestinsk kamp. Liksom tusentals andra har hennes familj levt genom krig, fördrivning och exil, och ändå är de fast beslutna att stanna kvar på sitt land. För Al-Ghossain är att stanna i Gaza inte bara ett personligt val, det är ett politiskt ställningstagande, en vägran att låta utländska makter diktera deras öde.

“Min farfar levde här i 80 år, min pappa i 70. Jag kommer att stanna, och jag kommer att lära mina barn att stanna,” förklarar hon med en röst fylld av övertygelse. “Detta land är inte bara land. Det är vår historia. Vår identitet. Vår framtid. Vi kommer inte att ge upp det.”

Al-Ghossain utmanar världens tystnad kring palestiniernas lidande i exil. “Ingen pratar om de palestinska flyktingarnas kamp, hur de lever utan stat, utan medborgarskap, förnekade grundläggande rättigheter. Men här i Gaza har vi en identitet. Vi kommer inte att ge upp den.”

För henne avslöjar fördröjningarna i återuppbyggnadsarbetet hyckleriet i utländsk intervention.

“Samma krafter som förvandlade Gaza till ruiner vill nu spela rollen som räddare?” frågar hon, med en röst fylld av misstro. “Om de verkligen brydde sig, skulle de ha låtit återuppbyggnaden börja omedelbart.”

Priset för överlevnad

Medan diplomater debatterar, står palestinier inför hårda realiteter. Hem ligger i ruiner. Familjer letar efter saknade nära och kära begravda under rasmassorna. Mat och medicin är bristvaror. Och ändå uthärdar folket. De uthärdar inte för att de inte har något annat val, utan för att de har en djup, orubblig kärlek till sitt land och sitt folk.

Samah Hassanein, 30, skrattar bittert när hon får frågan om Trumps plan är en lösning eller ett brott.

“Har du någonsin sett ett brott med ett nytt lager färg?” frågar hon, med en röst drypande av sarkasm. “Det är vad detta är. Det här är ingen lösning; det är en förolämpning.”

Hon vägrar acceptera argumentet att Gaza är olämpligt för mänskligt liv.

“De har strypt Gaza i åratal, hållit oss under blockad, och sedan vänt sig om och sagt att vi inte kan överleva här. Men vi är fortfarande här, fortfarande andas. Vi kommer att överleva för att Gaza inte bara är en plats; det är ett folk,” säger Hassanein, med en stark stolthet i rösten.

För Hassanein, om hon någonsin skulle lämna, skulle det bara finnas ett mål – Safed, hennes familjs förfäders hem i Palestina före 1948, som idag är en del av Israel.

“Skulle de vara bekväma med det?” frågar hon retoriskt, en fråga som hänger kvar i luften.

Gaza – högljudd och orubblig

Trots det ofattbara lidandet är Gazaborna inte passiva offer. De är författarna till sin egen berättelse och vägrar låta utländska makter diktera deras öde.

“Om Trump vill bygga något, låt honom återuppbygga de hem som förstördes av USA-finansierade bomber,” säger Lolo. “Men han borde veta att vad som än återuppbyggs kommer att vara för oss, inte för hans politiska arv.”

Zaqout och Hassanein betonar att Gazas folk inte söker bistånd eller utländsk intervention, utan snarare den grundläggande rätten att leva fritt på sitt eget land med värdighet. De avvisar ytliga lösningar som ignorerar kärnfrågor som blockaden, pågående bombningar och bristen på frihet. Deras krav är tydligt: ett slut på förtrycket, erkännande av deras existens och möjligheten att återuppbygga sin framtid utan externa avtal på deras bekostnad.

“Vi ber inte om tillåtelse att leva. Vi kräver att världen slutar försöka utplåna oss. Vi är inte en statistik. Vi är Gaza, och vi kommer att överleva,” säger Hassanein.

En stad som vägrar att utplånas

Gaza är inte en schackpjäs att flytta efter behag. Det är en stad med historia, med kultur, med ett folk som vägrar att utplånas. Gazas röst är högljudd, tydlig och orubblig. Staden är inte bara en plats av smärta; den är en symbol för motstånd, för överlevnad, för sitt folks obrytbara anda.

“Trump borde komma till Gaza, se kropparna som fortfarande är fångade under rasmassorna, se barnen leka mitt i förstörelsen, se mödrarna hålla fast vid det lilla som finns kvar,” säger Al-Ghossain. “Om han verkligen vill hjälpa, låt honom laga det som har förstörts medan vi fortfarande är här, inte efter att ha tvingat oss att försvinna.”

Lolo, Zaqout, Al-Ghossain och Hassanein talar för en stad som har uthärdat det otänkbara. Deras röster ropar inte på hjälp, de ryter av trots.

“Vi kommer inte att gå,” säger de, om och om igen. “Detta land är vårt.”

Och så länge det finns liv i deras lungor kommer Gaza att förbli – obrutet, orubbligt, oförglömligt.

Skrivet av Husam Maarouf, Gaza Poet och Författare.