Den 29 oktober 2024 vaknade invånare i sydöstra Spanien upp till förödande översvämningar som krävde över 220 människors liv och orsakade omfattande skador på infrastrukturen. Dessa översvämningar, utlöst av skyfall motsvarande ett helt års regn, är varken de första i sitt slag i Europa eller de sista, då den globala uppvärmningen slår mot planeten med en aldrig tidigare skådad intensitet och frekvens.

Vår planet genomgår oöverträffade klimatförändringar som överskrider kritiska gränser som forskare länge har varnat för. Nya rapporter visar att den globala medeltemperaturen nu har överstigit 1,5°C jämfört med förindustriell tid (1850–1900).

Även om denna ökning kan verka liten för allmänheten, representerar den en vändpunkt som hotar mänsklighetens framtid och planetens ekosystem genom att påskynda klimatkrisen. Detta leder till stigande havsnivåer, fler och allvarligare naturkatastrofer samt en enorm förlust av biologisk mångfald.

En rapport som publicerades förra månaden av World Meteorological Organization avslöjade att koncentrationerna av växthusgaser nådde rekordnivåer 2023, vilket signalerar en fortsatt temperaturökning globalt under kommande år. Koldioxid, den främsta drivkraften bakom den globala uppvärmningen, ackumuleras i atmosfären i en aldrig tidigare skådad takt i mänsklighetens historia, med en ökning på över 10 procent på bara två decennier.

Denna ökning beror främst på utsläpp från fossila bränslen. Denna oroande trend indikerar att vår planet har nått en punkt utan återvändo och rusar mot en överhängande klimatkatastrof.

Forskare förutspår redan att 2024 kommer att bli det varmaste året hittills. Copernicus Climate Change Service, en del av EU:s Copernicusprogram, meddelade att den 22 juli 2024 var den varmaste dagen i modern historia, med en global genomsnittlig dagstemperatur på rekordhöga 17,15°C.

Stigande medeltemperaturer är en kritisk varningssignal som inte bara indikerar högre maximala och minimala temperaturer utan också en ökande sannolikhet för extrema väderhändelser. Dessa inkluderar sommarens värmeböljor i delar av USA, förödande översvämningar i södra Europa och våldsamma skogsbränder i Sydamerika.

Människor världen över betalar ett högt pris för dessa extrema väderhändelser, där utvecklingsländer drabbas hårdast. En nyligen genomförd studie från Imperial College London avslöjade att över 570 000 dödsfall har kopplats till 10 allvarliga klimatkatastrofer sedan 2004. Torkan i Somalia 2011, som krävde 258 000 människors liv på grund av svält orsakad av stigande temperaturer, är ett tydligt exempel.

Försvinnande länder

Forskare är överens om att fortsatta industriella aktiviteter och okontrollerade gasutsläpp kommer att leda till en global temperaturökning på 2,7°C innan seklets slut. Detta dystra scenario medför katastrofala konsekvenser, inklusive risken för att hela nationer och öar, såsom Bangladesh, Maldiverna och Alexandria i Egypten, kan hamna under vatten på grund av stigande havsnivåer. Det hotar också livsmedelssäkerheten, stör ekosystem och underminerar globala ekonomier.

Tyvärr bär människan ansvaret för dessa extrema väderhändelser genom missbruk av naturresurser och mänskliga aktiviteter. Forskare kopplar accelerationen av extrema väderhändelser till ökande koncentrationer av växthusgaser i atmosfären, vilket leder till en märkbar temperaturökning.

Denna farliga situation har fått FN:s generalsekreterare António Guterres att upprepade gånger varna för att vår planet närmar sig en punkt utan återvändo, och han liknar det vid ett “klimathelvete”. Han har uppmanat till en snabbare övergång till en grön ekonomi – en som är koldioxidsnål, effektiv och miljömässigt hållbar. Han betonade behovet av större samarbete mellan utvecklade och framväxande ekonomier, med fokus på att påskynda övergången från fossila bränslen. Dessutom efterlyste han tillräckligt ekonomiskt stöd för att hjälpa fattigare nationer att minska utsläppen och hantera de oundvikliga effekterna av global uppvärmning.

Löften och politik

Trots ländernas åtaganden enligt Parisavtalet, som syftar till att hålla uppvärmningen under 1,5°C för att undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna, fortsätter gapet mellan löften och faktiska åtgärder att öka år efter år. Internationella svar uppfattas ofta som otillräckliga för att hantera utmaningens omfattning.

Ett nyligen besviket exempel var det utkast till finansiellt avtal som föreslogs av ordförandeskapet för COP29 i Azerbajdzjan. Avtalet uppmanar rika nationer, som historiskt sett är ansvariga för klimatkrisen på grund av sina industriella aktiviteter, att bidra med 250 miljarder dollar årligen fram till 2035 för att hjälpa fattigare länder att hantera klimatförändringarnas effekter.

Men detta förslag har kritiserats från alla håll, eftersom målet ligger långt under de uppskattade 400 miljarder dollar som behövs varje år för klimatanpassning.

Dessa policyer är inte bara orättvisa utan också ett spel med miljontals människors liv, särskilt i sårbara regioner som Afrika och små ö-nationer.

Hoppfulla lösningar

Det finns fortfarande hopp om att undvika de värsta effekterna av klimatkrisen. FN framhåller att nuvarande teknologier kan minska utsläppen avsevärt fram till 2030 och 2035. Experter betonar att de globala koldioxidutsläppen måste minska med 45 procent till 2030 och nå nettonoll till 2050.

Viktiga åtgärder inkluderar att genomföra Nationella anpassningsplaner, stoppa nya projekt för fossila bränslen, minska användningen av fossila bränslen med 30 procent till 2030, fasa ut kol till 2040 och säkerställa att rika nationer tillhandahåller nödvändig finansiering. Lösningar inkluderar också återbeskogning, skydd av sårbara befolkningar, förbättring av varningssystem och ökad medvetenhet genom hållbara beteenden.

Att uppnå dessa mål kräver starkt engagemang från individer, regeringar och organisationer. Klimatkrisen är inte bara en miljökris utan också ett test av vår mänsklighet och vår förmåga att samarbeta och arbeta kollektivt. De katastrofer vi bevittnar idag bör fungera som en väckarklocka och uppmana oss att agera omedelbart. Frågan är nu: Är vi redo att axla detta ansvar, eller kommer vi att förbli passiva åskådare medan vår planet rusar mot en punkt utan återvändo?

Skrivet av Yasmine Bouldjedri, Algerian award-winning journalist